Ibland inträffar små förment banala saker som nästan brutalt sätter fingret på hur tiden har gått. Nyligen var jag med om just en sådan vardaglig och banal händelse, som på något sätt kastade runt perspektiven för en stund. Förmodligen 1982 lärde jag känna Johanna. Bekantskapen blev väl inte så lång, men under en period umgicks vi intensivt. Jag tror att senaste gången jag träffade Johanna var 1984 – då var hon 20 och jag ett par däröver. Av olika anledningar har dock Johanna kommit att göra sig påmind då och då, trots att vi inte setts på nästan 30 år. Nyligen kom jag att möta Lennart. Jag råkade känna till att Johanna och Lennart har varit gifta. Samtidigt som jag träffade Lennart befanns sig i lokalen även en ung man runt de 20. Han presenterade sig, pekade på Lennart och sa ”jag är son till den där”. Och där kom det där snurret som gången tid ibland sätter igång. Där stod jag öga mot öga med Johannas son, som idag alltså är jämngammal med den Johanna som jag senast träffade… Det blev enastående märkligt skall medges. Rent intellektuellt visst jag ju allt det där att en massa år hade...
