Förmodligen 1982 lärde jag känna Johanna. Bekantskapen blev väl inte så lång, men under en period umgicks vi intensivt. Jag tror att senaste gången jag träffade Johanna var 1984 – då var hon 20 och jag ett par däröver. Av olika anledningar har dock Johanna kommit att göra sig påmind då och då, trots att vi inte setts på nästan 30 år.

Nyligen kom jag att möta Lennart. Jag råkade känna till att Johanna och Lennart har varit gifta. Samtidigt som jag träffade Lennart befanns sig i lokalen även en ung man runt de 20. Han presenterade sig, pekade på Lennart och sa ”jag är son till den där”.

Och där kom det där snurret som gången tid ibland sätter igång. Där stod jag öga mot öga med Johannas son, som idag alltså är jämngammal med den Johanna som jag senast träffade… Det blev enastående märkligt skall medges.

Rent intellektuellt visst jag ju allt det där att en massa år hade gått och att Johanna (och Lennart) hade barn. Men eftersom min senaste bild på näthinnan av Johanna är den där 20-åriga tjejen så var det rent känslomässigt inte gjort på blott millisekunder att processa att jag nu stod öga mot öga med hennes 20-åriga son.

Men, jag kom till sans efter en stund och kunde då lakoniskt konstatera att åren har gått. Och ganska många år, dessutom.

När vi nu klarat av det kamerala är det kanske dags att komma till sak?

Kim har gjort starkt intryck på mig, som framgår av tidigare inlägg. Idag hände det igen. Sedan SVT begått det obegripliga misstaget att låta två fjortisar vara chefer över flyglarna har jag dissat det tidigare av mig så uppskattade Så Ska Det Låta. Idag var jag dock tvungen att göra ett undantag. Det hade nämligen kommit till min kännedom att Kim, och hennes tidigare parhäst från Friends Nina, skulle vara med i sagda program. Det måste ses. Opponenter i programmet var systrarna Paivärinta. Jag tror mig komma till slutsatsen att de båda systrarna är bättre artister, men det är nu inte det som är poängen just här och nu.

För mig som läst Kims bok var det förvånande att hon inlät sig i detta program, och därtill tillsammans med Nina. Jag hade bibringats uppfattningen att Kim var bara så färdig med allt det där som hade med Friends att göra. Inte att hon var färdig med Nina, men med typ konceptet. Men något fick henne alltså till detta ”återfall”. Att se programmet samtidigt som jag såg Kims kommentarer på twitter fick mig att tro att det var med viss vånda hon gjorde detta. Tog detta steg tillbaka till en inte helt obesvärlig historia.

Men det var nog just detta steg tillbaka till något som minner om allt det besvärliga som imponerade på mig. Kim har alltså imponerat på mig igen. Hon har inte bara utmanat några av sina gamla demoner, hon har tagit dom bastant i öronen mitt i teverutan. Det är mod, i mina ögon. Jag skall erkänna att jag räds de flesta av mina demoner och det skulle aldrig falla mig in att utmana dom i rikstelevisionen.

När jag blir stor, då vill jag bli lika modig som du Kim.

Sen att varken Nina eller Kim längre ser ut som dom där plustjugoåringarna i vinrött läder, utan snarare som två radhusmorsor, spelar ingen roll i mina ögon. Mod är mod, och har inte med glamour eller utseende att göra.

Visst, jag har sagt det förr men jag säger det utan tvekan igen. Läs Kims bok!

En sak som Kim skriver, och beskriver, mycket är den betydelse som hennes mormor hade – och gissningsvis har – för henne. En passus i bokan berättar om hur Kim endast dagar efter att henne mormor dött, framträder med Friends i Allsång På Skansen (35:40 in i detta klipp), och den smärta hon bar med sig på scen den gången. Efter att ha läst det klarar jag knappt av att se detta framträdande. Kims smärta blir på något vis allt för synlig och kännbar för mig numera, för att jag skall klara av att titta.

Tack igen Kim, för alla starka upplevelser som du har förmedlat. Jag tror tamefan att jag blivit något lite bättre som människa efter allt det du givit mig.

Tack!

Mitt bloggår 2011 är till ända, liksom även resten av året 2011. Mest nöjd med bloggåret som gick är jag över inlägget På väg. Där tycker jag att jag fångade en känsla väl. Intressant är också att det inlägget tog kanske fem minuter att skapa. Många andra inägg här under åren som gått, har ibland tagit mig dagar att få till i publicerbart skick (och en hel massa inlägg har aldrig blivit klara för publicering och har därmed aldrig sett det virtuella dagsljuset). Men just den där gången med På väg var det nåt som blev rätt från början. Kanske är det även mitt bästa inlägg, of all times. En annan favorit är Hej från Amsterdam från november 2008.

Sådär, då har jag blåst mitt horn färdigt.

Vem vet, det kanske blir något blogginlägg här även under 2012… Kanske.

Om man borstar bort pekoralen som har smugit sig in i filmen, och är uppmärksam på dess poäng, är den värd besväret. Poängen – som jag uppfattade den i alla fall – är inte bara värd besväret, den är riktigt bra.

Vad är då poängen? Jo, den att man är den man är, att livet och kärleken långt från alltid är lätta att hantera och att det krävs en del jobb för att vara sig själv uppriktig. Låter väl inte som nån ny insikt, men jag tror det finns skäl att påminna sig själv om den då och då. Och denna film var en bra sådan påminnelse.

Låt oss börja med den Mia som jag inte känner. Hon heter egentligen Karlsson i efternamn, men går till vardags under artistnamnet Coldheart. Just det, artist. Hon spelar gitarr och sjunger i ett av modern tids bästa rockband; Crucified Barbara (som jag ju tjatat om några gånger förut här). En cool, snygg och skicklig rockbrud. Så långt är allt enkelt. Men efter att ha läst hennes blogg en tid inser jag att det som sitter ovanför hennes axlar funkar ganska bra det också. Det som kanske gjort mest avtryck på mig i hennes skrivande är nog hur hon beskriver sina val om att ”leva drömmen” i stället för att följa normen. Det där gamla vanliga om att inget i livet är gratis, men helt utan offermentalitet och i stället som konsekvensen av ett eget och medvetet val som hon inte bangar för. Om inte annat så får hon mig att börja fundera över mina egna livsval (kanske mest över min feghet), och bara det är ju en framgång. En cool, smart, snygg och skicklig rockbrud. Kort sagt, hon äger.

Den andra Mia känner jag faktiskt. Under kanske de senaste tolv åren har vi bott vi mer eller mindre grannar, men det är först de senaste tre åren som vi kommit att lära känna varandra. En tillfällighet som s.k. sociala medier hade en viss medverkan i. Mia är inte som någon annan jag känner. Eller som en gemensam bekant uttryckte saken; Mia är ingen dussinmänniska. Något som är framträdande med Mia är att hon är tydlig och förhållandevis lätt att förstå. Det är ju inte en helt vanlig egenskap hos kvinnor… Hon är en av de rakaste personer jag känner tror jag. Ofta synnerligen träffsäker. När jag diskuterar saker med Mia har hon en sällsam förmåga att hitta kärnfrågan och ställa den i ett ljus som jag inte själv hade tänkt mig, eller insett. En mästare på att få mig att fundera över mina värderingar och mitt synsätt. Allt detta utan att för den skull trycka på mig sin egen uppfattning om saker och ting. Finurligt. Imponerande. Alltså en person som, genom att vara sig själv, får andra att bli bättre. Det är cool. Och precis som den första Mia så är hon snygg också; en cool, smart och snygg tjej. Fast såvitt jag vet spelar hon inte gitarr och sjunger…

Miorna i mitt liv har alltså en del gemensamt. Det största dom har gemensamt är att dom gjort avtryck i mitt liv. På olika vis liksom gjort det bättre, kan man säga. Det tackar jag dom för!

Hur ofta har jag inte själv kunnat förstå en händelse i livet, först i perspektiv. Lika ofta som jag inte förmått inse dess betydelse när den skedde. Månne kan man se denna insikt som att förlora sig i det förgångna. Mer ser jag det nog mer som ett litet observandum på hur lätt det är att inte värdera det som faktiskt är livet här och nu idag. Det finns otaliga citat och bevingade ord om att livet är det som hände här och nu, medan fokus så lätt hålls på något annat. Möjligen var Ingemar Petris formulering av det en av de bättre jag sett. Jag uppfattar den inte bara som en god formulering av ett evigt predikament, utan också som att det i formuleringen finns en påtaglig förvåning och djup insikt.

För egen del har tekniken att göra livet här och nu, mest kommit att bestå i att välja bort sånt som jag inte vill ha – eller inte vill göra. Det funkar ganska bra. Bättre behöver jag dock bli på att försöka se det eventuella paradis som jag kanske står mitt i. Tänkvärt.

20 år har alltså gått sedan en av populärmusikhistoriens mest personliga röster tystnade. Tack du högre makt för att hans röst och musik finns bevarad för oss klentrogna som går kvar på denna jord.

I min bok är något av det starkaste jag hört med Queen låten The Show Must Go On (Queen – The Show Must Go On – 2011 Remaster). Ack så symboliskt förekommer den som sista låt på det sista ”riktiga” albumet som Queen gjorde. Med en dödsdom för ögonen, som redan hade börjat verkställas steg för steg, levererade Freddie sången på låten. Texten är även den en reflektion över dödsdomen. ”I’ll be turning round the corner now…” Jag läste någonstans att Freddie gjorde sångpåläggen till låten, sittandes i rullstol eftersom han inte hade orken att stå upp. Att inte kunna stå, men ändå kunna leverera den rösten. Otroligt. Allt, ända till slutet.

Möjligen en urban legend även det, men Freddies testamentsexekutor påstod i en teveintervju att Freddie ska ha sagt att exekutorn fick göra i det närmaste vad han ville med Freddies arv, bara det inte fick Freddie att framstå som tråkig. En entertainer ända till slutet, och vidare.

Om han var en diva? Jag är inte så säker. Brian May skrev en text till vad som skulle varit Freddies 65-årsdag, där Dr May menade att Freddie förvisso var flamboyant som få, men trots det inte en diva. Hursom. Med ryggen ändå så rak det gick levererade han sitt sista videoframträdande i musikvideon till låten The Days Of Our Lives. Märkt. Tärd. Snudd på ett spöke av sitt forna jag. Men ändå Freddie.

Och idag har han alltså varit borta i 20 år. Kred skall han också ha för att han levde livet när han hade det och inte bara slarvade bort åren som gick. Lärorikt och kanske även det en del av arvet efter den gode Bulsara. Dr Mays text på Freddie-statyn i Montreux är träffsäker och får väl utgöra en passande avslutning på dessa rader.

Freddie Mercyry – Lover of Life, Singer of Songs…

Hon är på väg. På väg genom livet och på väg till ett alldeles eget liv där jag inte alls har samma del som en gång. Det känns enastående dubbelt. Samtidigt som det känns enastående bra att hon nu är en alldeles självständig människa som jag till någon del varit med om att ge den trygghet som krävs för att påbörja den egna resan genom det egna livet, samtidigt känns det också verkligen som att hon är på väg bort. Men det är ju precis så det ska vara. Jag vet det. Men känslan av att något för alltid lämnar mig, är svår att svälja.

Tänk, hon som för bara några år sedan var så liten och i så omedelbart behov av sina föräldrars ständiga stöd och närvaro. Hon är nu en ung kvinna på väg. Verkligen på väg. Kollisionen inom mig mellan den där bubblande stoltheten och den där ynkliga saknaden, är ack så svår att riktigt bemästra. Allra mest är jag nog dock en väldigt stolt pappa som tycker att det känns väldans märkvärdigt att jag faktiskt fått vara med om att vara en del av det som nu får henne att vara på väg.

Not. Samma obegripliga känslor träffar mig ju även beträffande hennes bror, som dessutom i formell mening ansvarar för sig själv från och med tisdag…

Oaktat förpackningsgrubblerier står en sak dock helt klart. Öl skall drickas kall, mycket kall. Ljummen öl är sånt där hedniskt det hölls på med på medeltiden. Urk.

Sedan länge har jag företrädesvis inhandlat öl på burk. Burken har uppenbara logistiska fördelar framför flaskan. Vägen mindre och kan med fördel knyckas ihop efter att den tömts (pantamera är inte min tekopp). Därefter har det från tid till annan varierat huruvida jag också druckit ölen ur burken eller om jag dessförinnan hällt upp den i ett glas.

Ibland har jag hamnat i diskussion kring hur en öl rätteligen hälls upp i ett glas. Själv har jag hårdnackat argumenterat för det i mina ögon civiliserade sättet, dvs att hälla mot glasets sida så att ölen inte skummar, men väl låta den sista skvätten skapa ett på sin höjd centimetertjockt litet skum. Barbarer har dock försökt övertyga mig om det stortyska sättet, att det skall hällas rakt ner i glaset så att det skummat ymnigt. Så plebejiskt. Att dricka ölen direkt ur flaskan har hur som helst alltså alltid varit uteslutet.

Flaskpredikamentet tilltog för något år sedan när jag hade mitt första möte med vad som omedelbart kom att bli mitt favoritöl. Bedarö Bitter. Denna himmelska dryck saluförs nämligen endast på flaska.

Så för en tid sedan träffade jag Samuel, och något hände. Samuel heter Adams i efternamn och är en amerikansk produkt i ölsortimentet. Hur det nu kom sig kan jag inte urskilja, men jag kom hursom att inmundiga ett exemplar av Samuel Adams Boston Lager genom att – månne av misstag – dricka den direkt ur flaskan. Jag finner mig därefter vederbörligen tillrättavisad; det går visst att dricka öl – i vart fall viss öl – direkt ur flaskan.

Skål!

A arbetar sedan kanske 20 år med vård inom landstinget Y. För sitt arbete behöver A ett hjälpmedel. Landstinget Y köpte detta hjälpmedel till A för över 15 år sedan för ca 14 000 kronor (Om landsting ägnar sig åt bokföringsmässiga avskrivningar så är hjälpmedlet avskrivet för en massa år sedan). Hjälpmedlet är personligt konstruerat och kan bara användas av A. Skall det anpassas efter någon annan kostar det nästan lika mycket som att köpa ett helt nytt.

Under året bestämde sig A för att sluta inom landstinget Y för att i stället bedriva samma slags verksamhet i privat regi. Så långt allt gott och helt i linje med den s.k. samhällsutvecklingen.

En tid innan A skulle sluta på landstinget Y gick hjälpmedlet sönder. A beställde själv en reparation av hjälpmedlet och det kostade ungefär 3 000 kronor. Landstinget Y fick – och betalade – fakturan för den där reparationen. Därefter tänkte A ta med sig hjälpmedlet när hans slutade, för att använda det i sin nya privata verksamhet av samma slag. Någon ekonomitjänsteman på landstiget Y blev sur och det är här som förunderligheterna tar sin början.

Ekonomitjänstemannen lät förkunna att eftersom A lurat landstinget att betala för reparationen som i praktiken bara skulle komma A till del om han tog med sig hjälpmedlet när hans slutade, så fick han inte ta med sig hjälpmedlet när han slutade. A föreslog få att han skulle betala landstinget Y vad reparationen kostade (själva inköpet var ju liksom avskrivet redan förra millenniumet). Den sure ekonomitjänstemannen sade resolut nej och nu blir det hela alltså än mer förunderligt.

Landstinget Y låter alltså hellre det personligen utformade hjälpmedlet ligga och samla damm hos landstinget Y än att A använder det i sin privata verksamhet. Dessutom tycker landstinget Y att det är bättre att inte få den där reparationskostnaden ersatt, än att få den ersatt. Någon nytta med hjälpmedlet har landstinget hur som helst inte, men dock en kostnad på ungefär 3 000 kronor som skall finansiera av skattemedel.

Vänta, det blir ännu bättre.

För A återstår alltså att köpa ett helt nytt exemplar av hjälpmedlet som numera kostar ungefär 20 000 kronor. Då kan ju den vindikativt lagde tänka haha, där fick A minsann betala dyrt för att han var så elak mot landstinget Y. Men så slutar inte historien. Det är nämligen så att det finns en regel som säger att A kan få hela inköpskostnaden på 20 000 kronor ersatt av Försäkringskassan; alltså ersatt av skattemedel.

Så. I stället för att landstinget Y gick jämt upp på affären kommer det att behövas användas 23 000 skattekronor helt i onödan för att den sure ekonomitjänstemannen skall få sin vilja igenom.

De som förstår nyttan med detta är välkommen att förklara den för mig.